Interiör från Jurmo kapell: Lasse Mårtenson i fokus. Foto: Timo Salonen.

I kväll anlände en grupp herrar tillhörande Lions klubb i Sankt Karins för att måla Jurmo kapell. Kyrkplanket ska också målas och sist men inte minst: Kyrktuppen, som har åtminstone 120 år på nacken, har genomgått en rehabilitering på yrkesskolan i Sankt Karins. Snart stoltserar tuppen igen på kapellets taknock och visar vindens riktning för sjöfarare och folk på land.

De förberedande arbetena gjordes redan i april och i morgon börjar målningen. Vädret ser ut att vara på vår sida enligt yr.no:s långtidsprognos. Ett länge efterlängtad projekt förverkligas tack vare hjälpsamma människor som utan ersättning ställer upp med tid, kunnande och engagemang. Som bekant saknar församlingenarna pengar och de små utskärskapellen ligger kanske inte högst uppe  på prioriteringslistorna.

Till råga på allt kom en färgfabrik i Pargas med i vårt projekt och donerade generöst den färg som behövs. Vi på Jurmo kan bara tacka ödmjukt och glatt. Vårt kära kapell får en rejäl ansiktslyftning inför sommarens turistinvasion och vår egen Kyrksöndag.

Christer Olbars är en svensk biolog som har gjort sig känd i debatten om skarven. I lördagens ÅU hade han ett intressant och skrämmande inlägg under rubriken ”Varför gör inte Birdlifte något åt skarvfrågan?”

Viss begreppsförvirring råder om vilken skarv det egentligen är som har invaderat våra skärgårdstrakter. Vanligen har den kallats storskarv eller mellanskarv. Men Olburs talar om den kinesiska skarven, P.c.sinensis Blumenbach 1798, eller bara sinensis.

Sinensis är enligt honom ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden i Europa. Inte bara mot fiskfaunan utan den äter också fågelungar, bl.a. av ejder och storskrake. Därtill är den effektiv vektor för sjukdomsalstrande virus, bakterier och fiskparasiter. Ändå satte Europeiska kommissionen 1979 sinensis med på listan över arter som behöver särskilt skydd.

”Trots ett ständigt ökande antal fakta som pekar mot att sinensis inte är skyddsvärd utan tvärtom skall klassificeras som en invasiv art fortsätter kommissionen att via The EU Cormorant Platform skyla över den kris man själv skapat genom att sprida direkta felaktigheter samt aktivt skydda ett av de enskilt allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden i Europa”, skriver Olburs.

Kommissionen har inte analyserat fakta, menar han, utan bemött fakta med tystnad eller påstått att de är felaktiga utan vetenskapliga belägg.

För närvarande uppgår antalet sinensis i Europa till flera miljoner och Olburs förvånar sig över att Birdlife International varken har påpekat felaktigheterna eller uppmärksammat det hot som sinensis är mot den inhemsla Europeiska fågelfaunan. Han är också förvånad över att den europeiska miljörörelsens representanter inte har anmält kommissionen i denna fråga.

Varför reagerar inte våra natur- och miljöorganisationer? Det undrar också jag och välkomnar oliktänkare som Olburs. Total enighet och koncensus är sällan riktigt sunt. Det finns risk för sekterism.

I natt lammade Malla. Det blev trillingar igen.

Vårens saldo är nio lamm och alla är pojkar. Det första gången som det inte har fötts ett enda tacklamm hos oss.

I och med att ungtackan Irina inte var betäckt är lamningen undan för i år. I dag har både Nalle och jag tagit en tupplur för nattsömnen blev kort. Det har förresten blivit ganska många korta nätter de senaste veckorna. Man går ut och kollar ännu vid midnatt och senast sextiden på morgonen fram tills att alla tackor har lammat.

Någon vecka ännu gäller det att följa med lite extra att alla mår bra i fårhuset; att tackorna har mjölk så det räcker och att ingen visar tecken på infektion eller svaghet efter lamningen.

Nu kan man också börja titta sig onkring och upptäcka hur långt våren har hunnit här på Jurmo. Snart är det ju påsk!

Nalle med Boris och Mercedes. Foto:Jorma Keskitalo.

Den bortstötta lillbässen som jag skrev om senast har börjat få mjölk av sin mor.  Lite motvillig är Mercedes nog och åthutad blir han ännu, men han får komma till juvret med sina bröder. 

Vi tog henne nämligen under specialbehandling i veckoslutet tillsammans med goda vännen Rose som var här och klippte tackorna. Mercedes trycktes upp mot en vägg medan lillbässen lyftes till juvret och fast hon sparkade och slogs kunde hon inte komma loss. När det här hade pågått tillräckligt länge gav hon sig. Nu trappar jag ner på flaskmjölken och hoppas att lillbässen inom några dar ska få tillräckligt av sin mor.

Vi har döpt honom till Boris och hans bröder till Benny och Balzar. Svarta Saras lamm får heta Bruno (som är brun), Baldur och Brage.

Från moderbyn Jurmo gratulerar vi Utö till den nyfödda invånaren och hälsar henne välkommen till utskären. Här kan vi för tillfället endast skryta med nya lamm. Svarta Sara fick två vita och ett mörkbrunt bässlamm sent i går kväll. I morse hade också Mercedes fått trillingar, helt på egen klöv. Bässlamm är de också och alla är vita.

Men, troligen hade någon annan tacka kommit åt att slicka ett av lammen fast Mercedes redan var avskild i egen box. Och nu är vi mitt inne i fårskötarens mardröm: vi har en tacka som stöter bort sitt lamm.

Det är hjärtskärande att bevittna hur ömt hon kuttrar med de andra två och bara blänger ilsket på den tredje som står och gråter i en knut. När han närmar sig med förhoppningsfullt viftande svans (jo, både lamm och får viftar på svansen) tappar hon besinningen och knuffar eller stångar honom.

Jag skäms att erkänna att också jag tappade besinningen; jag dängde faktiskt till henne med en handduk och hotade med slaktaren. Men när jag senare googlade på bortstötta lamm hittade jag olyckskumpaner som har reagerat precis som jag och då fick jag lite tröst.

Nu springer vi med nappflaska i fårhuset med några timmars mellanrum. Också en sak som varje fårskötare vill slippa. Men vad annat kan man göra? Lilla lammbässen ska åtminstone inte behöva svälta i hjäl.

Fast bara om du råkar vara svenskspråkig förstås. ÅUCS (förlåt mig, TYKS) nya T-sjukhus är så förtjusta i sina svenskspråkiga besökare att de överhuvudtaget inte vill att de ska hitta ut…

Bilden är nästan lika bristfällig som motivet, men ni förstår ju poängen...

För en vecka sedan letade jag febrilt efter mina skidor. hittade dem inte fastän jag gick igenom alla skrymsel och vrår. Ingen skidning för mig i år. Det var den andra egentliga skidbara dagen i vinter på Utö. För följande dag kom tövädret.
I snart en veckas tid har vi här på Utö haft regn och slask. Är vintern förbi? På fastlandet lär det också ha slaskat, men där har nederbörden varit mångfalt större än hos oss så där torde vintern ännu fortsätta.

Vägarna och kullerstensgatan är ännu delvis isig men också riktigt mjuk träckig väg få vi gå på.
De första flyttfåglarna anländer och en hel del övervintrande fåglar har fått ”nytt liv” i sig. Svanar, skrakar och andra andfåglar simmar mellan bryggorna. Koltrastar, bofinkar talgoxar och andra flyger från plats till plats letande efter mat och så fort vinden mojnar eller solen tittar fram piggar de små fåglarna upp oss med sin kvittrande sång.

Nu är jag nog mogen för att glömma skidorna och tänka på att starta förberedelsen inför vårsäsongen och sommaren.

Om en vecka inleds ju ”vårmånaden” och senast då kan vi väl sjunga ”Vinter adjö”